Betänk därför följande visdomsord av profeten Dennis Leary: http://www.youtube.com/watch?v=AsR2Mk4uh_4

- Martin Kellerman

Gång på gång försökte reportern dra till med klyschor som att Kartellen skulle ”dra in ungdomar i kriminaliteten”, självklart genom att galmorifiera det – medan Kartellen svarar att det handlar om att man beskriver verkligheten som upplevs i förorterna som segregeras i ett samhälle där dom rikare blir rikare och vi fattigare blir fattigare. Det handlar inte om någon jävla romantisering med kriminalitet, det handlar om att samhället ger dom här förutsättningarna, man känner ingen tilltro till dagens skitsamhälle. Man kommer ingenstans om man inte är från toppen från början. Som framavlad elit som boskap.

Stenar som kastas i Rosengård och Tensta kallas hos Sverigedemokrater för muslimers övertagande av Sverige – och i våra ögon (vi som har en normal syn på världen) så är det en ytterst reaktion av den exotifiering som existerar i arbetarområden idag. Det är blatteområden där blattar själva satt sig. Dom vill inte ha några jobb, dom vill bara äta på Sverige och vår välfärd (som för övrigt håller på att totalt mördas av den här jävla kapitalismen och dess passivering av klassen). Massa jävla skit-klyschor som man inte kommer någonstans med.  Det är inte som ideologen i NSF, Björn Björkqvist, sa; ”Om Sverige skulle varit uppbygd av negrer så skulle det se ut som Afrika gör idag”. Det funkar för helvete inte så.

Samhället sviker, samhället får ta konsekvenser. Jag är jävligt trött på att definieras som en vara och jag är jävligt trött på den här skiten som vi kallar ”liv”; supa, knarka, knulla, jobba, köpa, sälja USCH. Det är som en ond cirkel som man måste bryta sig ur. Och fler reportage om moraliska klyschor avböjer jag mig.

Kartellen – Hets mot folkgrupp

Skådespelet är inte ett tillägg till den verkliga världen, en pålagd dekoration.

I övrigt så känns världen idag så där skapligt grym. Sovit i ett jävla tält hela natten, vaknade klockan 04 av att jag frös och tog på mig min andra tjocktröja. Inte nog på det, jag lyckades även knäppa till samma knä där jag redan saknar bakre korsband. FÖRHOPPNINGSVIS så har jag väl bara stukat det eller vridit till det lite lustigt. Men jag förutsätter att om det främre skulle vara av skulle jag knappt kunna gå. Man får hoppas. Jag hann se en artist under min vistelse, Gouvernor Andy – mitt i spelningen så går den där jävla generatorn sönder, såklart. Så peppen avtar, folk avtar och efter 20-30 minuter börjar skiten pluggas in igen och spelningen drar vidare och Andy försöker och försöker man samma eurofi som uppfann sig tidigare går helt enkelt inte att hitta längre.

I den verkligt uppochnedvända världen är sanningen en beståndsdel av det som är falskt.

Jag åkte hem en dag tidigare, bittrare en någonsin. Smärtan i knät gjorde sig påmind för många gånger. Och jag som nykter kände mig bakfullast i vårt camp. Jag känner bara sådan bitterhet när folk super ner sig, mest för att jag saknar det antar jag. Det är sjukligt fint att försvinna in i en dimam av glädjerus blandat med en hel del kärlek. Att leva i en deillusionerad världsbild där livet INTE handlar om att utbyta varor och tjänster med varandra för att upprätthålla sin produktivitet i dagens skitvärld. Det är ganska fint ändå. Att man för några sekunder tror att livet har en större mening, att man inte idag bara finns till för att producera och konsumera. Jag stötte på ett jox som menade att vi levde i ett konsumtionssamhälle och inte ett produktionssamhälle. Exakt vad det betydde ville jag inte gå in på. Jag orkar inte hamna i flummiga diskussioner, som förmodligen efter ändlösa ältande skulle gå in i hippietjafs om själen finns och om gud har skapat världen. Idiot. Men jag kunde väl enkelt hållt ett snabbt föredrag om hur kapitalismen bygger på oss som producenter och konsumenter, men jag orkade inte. Jag var på en reggaefestival – vad fan förväntade jag mig?

Allt eftersom det som är nödvändigt, i samhället visar sig vara en dröm, blir det nödvändigt att drömma. Skådespelet är det fjättrade moderna samhällets onda dröm, som till slut bara uttrycker dess önskan att sova. Skådespelet vakar över denna sömn.

En person menade idag att vår blogg inte vara politiskt, att den gick ut på att ”bara hata” – men jag vill nog säga att vår blogg är i allra högsta grad politiskt. Det handlar om två arbetarklass-människor som lever och frodas i dagens dystopiska samhällsform (se; kapitalismen) och beskriver de åkommer som kapitalismens framkallar genom det man lever. Hur som helst kommer vi behandla politiska ämnen såväl som sådana som till ytan kan tyckas vara icke-politiska, men hur som helst är högst politiska reflektioner i en värld där man är en vara.

Skådespelet, som en konkret inversion av livet, är de icke-levandes egenrörelse.

Betänk då dessa visa ord av ingen annan än Boyd Rice:

Boyd Rice and Friends – People

Do you ever think about

What a lovely place the world would be

Without all the people

That make life so unpleasant?

All the small, petty people

All the ugly, annoying people

It’s hard not to think about it

I like to think about

What could be

Done to these people

Something cruel

Something mean

Something just

But the meaner the better

Goodness knows they deserve it

Have you ever dreamed of

Killing all the stupid people?

Not just the unintelligent people

But the sort that don’t know anything about anything

But seem to have opinions about everything

They’re only too ready to offer their advice about

How to run your life

And yet look at how they run their own lives

For the most part they’ve accomplished nothing

They’ve contributed nothing

Their lives are miserable

But they talk, talk, talk…

At the very least their tongues should be cut out

At the very least

Do you ever wanna

Kill all the people who tell lies?

Some certainly deserve it

Not necessarily the big liars

Or even those who teach lies as truth

I’m talking about people

Who say one thing and do another

Or who tell you they sent something express mail

When you know they haven’t

Did you ever want to

Kill all the slow people in the world?

The people who are in front of you

When they should be behind you

A crime that the swift should be help back by the slow

And it’s criminal that nothing is going to rectify it

And what about all the really ugly people?

Add them to the list as well

Some people try not to think about life’s ugliness

I’ve thought about it

I’ve thought about it quite a lot

Something should be done to these people

Something to make them suffer

The way they’ve made us suffer

I say, bring back the Circus Maximus

For starters

Unless these weeds are dealt with

They’ll poison everything

They are poisoning everything

We need a gardener

A brutal gardener

A thorough, thoughtful gardener

An iron gardener

Whatever happened to Vlad the Impaler?

Where’s Genghis Kahn when you need him?

Or Roi d’Ys?

Ayatollah Khomeini?

Adolf Hitler?

Benito Mussolini?

Nero?

Diocletian?

Kitchener?

Come back!

Come back!

Om ni nu tycker att det är osmakligt att citera en man som uppenbarligen är ett stort fan av massmördare, betänk då att Boyd Rice numera har en gravt utvecklingsstörd son. Så mycket blev det av den socialdarwinisten… ain’t karma a bitch?