…ytterliggare en dag i skådespelssamhället. Ytterliggare en nykter jag som fått bevittna hur folk super sig bort från den vardagen man kämpar så hårt för att undkomma. Litervis med alkohol och ett x-antal jointar ska göra saken bättre. Men i bitterheten som dystopin skapar så kan man alltid ropa ”Razzia!” genom en megafon på en reggaefestival, det är ganska upplyftande.
Skådespelet är inte ett tillägg till den verkliga världen, en pålagd dekoration.
I övrigt så känns världen idag så där skapligt grym. Sovit i ett jävla tält hela natten, vaknade klockan 04 av att jag frös och tog på mig min andra tjocktröja. Inte nog på det, jag lyckades även knäppa till samma knä där jag redan saknar bakre korsband. FÖRHOPPNINGSVIS så har jag väl bara stukat det eller vridit till det lite lustigt. Men jag förutsätter att om det främre skulle vara av skulle jag knappt kunna gå. Man får hoppas. Jag hann se en artist under min vistelse, Gouvernor Andy – mitt i spelningen så går den där jävla generatorn sönder, såklart. Så peppen avtar, folk avtar och efter 20-30 minuter börjar skiten pluggas in igen och spelningen drar vidare och Andy försöker och försöker man samma eurofi som uppfann sig tidigare går helt enkelt inte att hitta längre.
I den verkligt uppochnedvända världen är sanningen en beståndsdel av det som är falskt.
Jag åkte hem en dag tidigare, bittrare en någonsin. Smärtan i knät gjorde sig påmind för många gånger. Och jag som nykter kände mig bakfullast i vårt camp. Jag känner bara sådan bitterhet när folk super ner sig, mest för att jag saknar det antar jag. Det är sjukligt fint att försvinna in i en dimam av glädjerus blandat med en hel del kärlek. Att leva i en deillusionerad världsbild där livet INTE handlar om att utbyta varor och tjänster med varandra för att upprätthålla sin produktivitet i dagens skitvärld. Det är ganska fint ändå. Att man för några sekunder tror att livet har en större mening, att man inte idag bara finns till för att producera och konsumera. Jag stötte på ett jox som menade att vi levde i ett konsumtionssamhälle och inte ett produktionssamhälle. Exakt vad det betydde ville jag inte gå in på. Jag orkar inte hamna i flummiga diskussioner, som förmodligen efter ändlösa ältande skulle gå in i hippietjafs om själen finns och om gud har skapat världen. Idiot. Men jag kunde väl enkelt hållt ett snabbt föredrag om hur kapitalismen bygger på oss som producenter och konsumenter, men jag orkade inte. Jag var på en reggaefestival – vad fan förväntade jag mig?
Allt eftersom det som är nödvändigt, i samhället visar sig vara en dröm, blir det nödvändigt att drömma. Skådespelet är det fjättrade moderna samhällets onda dröm, som till slut bara uttrycker dess önskan att sova. Skådespelet vakar över denna sömn.
En person menade idag att vår blogg inte vara politiskt, att den gick ut på att ”bara hata” – men jag vill nog säga att vår blogg är i allra högsta grad politiskt. Det handlar om två arbetarklass-människor som lever och frodas i dagens dystopiska samhällsform (se; kapitalismen) och beskriver de åkommer som kapitalismens framkallar genom det man lever. Hur som helst kommer vi behandla politiska ämnen såväl som sådana som till ytan kan tyckas vara icke-politiska, men hur som helst är högst politiska reflektioner i en värld där man är en vara.
Skådespelet, som en konkret inversion av livet, är de icke-levandes egenrörelse.
